Kommer aldrig förstå.

2012-11-11 22:39:18
Hur orkar jag egentligen, jag fattar inte. Jag har inga kompisar kvar som jag umgicks med förut. Ingen vill vara med mig, alla skrattar åt mig om dom ser mig. Hur länge har jag varit deprimerad nu? 2 år tror jag, när man väl har kommit in i en depression så är det nästan omöjligt att ta sig ur den.

Jag kommer ihåg när jag och mamma var på bup någon gång i början på det här året, mamma hade bokat ett akut möte med en psykolog.
Det var bestämt att jag skulle in på ett behandlingshem. Trodde jag, jag var helt övertygad om det eftersom psykologen lovade mig det.
Mamma ringde pappa, så han fick komma till bup och skjutsa mig till behandlingshemmet. När vi kom dit, så kände jag en sån jävla lättnad. Jag var så glad att få komma till ett behandlingshem, jag visste att jag behövde hjälp med mig själv. Jag kände på mig att jag skulle få hjälp, på riktigt. Hjälp som skulle kunna ta mig ur depressionen.
När vi kom dit och fyllt i papper med en läkare etc, så fick jag panik. Läkaren sa att jag inte var tillräckligt deprimerad för att bli inskriven.
'' tillräckligt deprimerad '', jag började gråta när jag hörde han säga det.
Tankarna inom mig, rösterna som sa ''du får ingen hjälp, ingen VILL hjälpa dig. Du får klara dig själv, på ditt egna sätt. Rispa armarna, gråt dig igenom nätterna och känn dig värdelös.''

Jag vill inte behöva handskas med den här jävla skiten helt själv. Jag har inget förtroende för någon, inte för mig själv. Jag vet att jag inte kommer klara det här om ingenting händer. Jag behöver riktig hjälp. Jag vill kunna ha ett normalt liv. Ja ett normalt liv, jag vill kunna må bra. Det är allt jag ber om, att kunna må bra. Varje jävla kväll så gråter jag och vill rispa armarna, och ifall jag börjar så kan jag inte sluta.
Godnatt.

Kommentarer
Postat av: Cynthia

Förstår att det e jobbigt för dig :(
Oschysst av dem i behandlingshemmet att säga så till dig :o Tyckte att de borde kunna hjälpa ändå.

men..kanske den här sidan skulle hjälpa lite? -> http://www.adhd-coaching.se/
Har inte läst så mkt av vad det stod där men det är en man som gör coaching samtal/föreläsningar till personer med adhd/etc. Ta ett kik?
Kramar

2012-11-12 @ 00:38:23
URL: http://dolphindiaries.devote.se
Postat av: Denise 23 - mamma till Kevin 6 och tjejen i magen

Men Emma :( Blir riktigt ledsen och upprörd när jag läser detta. Du är så ung och har så mycket att leva för, tro mig - det finns en värld utanför allt deppigt och det finns folk som är intresserade av att lära känna dig och få veta mer om just dig.

Jag skriver detta till dig då jag själv (fast som trettonåring) hade kontakt med ungdomspsykiatrin då jag ofta kom in i jobbiga svackor och tänkte alldeles för mycket på livet och döden i en otroligt ångestfull kombination. Men jag fick förklaringen att detta var helt normalt för min ålder och jag fick receptbelagda lyckopiller (minns inte vilken sort) samt sömntabletter för att komma till ro. Jag tittade dock enbart på tabletterna och då och där beslutade jag mig för att vara lycklig själv istället för att äta mig till lyckan. Så de åkte direkt ner i soporna vilket är det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv.

Visst, min räddning blev troligtvis min son (vilket jag inte ger dig som ett råd nu att gå och skaffa barn). Men hitta någonting som gör DIG lycklig. Som att skriva? Spela musik? Rita? Fotografera? Det finns så mycket som du kan göra för att du ska må bra, och givetvis är det toppen att du söker hjälp och får stöd från dina föräldrar. Och dina vänner - om de nu skrattar bakom din rygg eller så fort de ser dig så är dem uppenbarligen inga vänner. Försök vända dig till någon som du kan lita på, en vuxen, en granne eller en kompis till familjen. Stöd är det viktigaste.

Men jag tror inte hjälpen riktigt hjälper om man själv inte beslutar sig för att den ska hjälpa. <3

Tänker på dig.

2012-11-12 @ 09:56:56
URL: http://familyportrait.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0